Search for content, post, videos

När värken inte tar slut

Långvarig smärta drabbar omkring var femte svensk. Det kan bero på olika skador och sjukdomar som reumatism, benskörhet och nervskador.

Smärta är ett mycket komplicerat fenomen. Den kan ha många orsaker och bara den drabbade kan säga hur ont det gör och hur smärtan känns. Förmågan att känna smärta har en viktig funktion. Det är en överlevnadsfaktor med syfte att tala om för oss att något är fel i kroppen. Men smärta är även orsak till mycket lidande, särskilt när den blir långvarig.

Begreppet kronisk smärta har numera bytts ut mot långvarig smärta eftersom den långvariga smärtan går att behandlas och är inte något som behöver vara hela livet ut. Långvarig smärta är enligt SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, ett samlingsnamn för ett flertal olika smärttillstånd som har pågått i minst tre månader. Ett mått på långvarig smärta kan också vara när den har varat så lång tid att den inflammation eller skada som orsakat smärtan borde ha varit läkt, eller att smärtan inte längre fyller någon funktion. Man behöver dock inte ha ont hela tiden för att smärtan ska kallas långvarig. Tillståndet skiljer sig från akut smärta i och med att det sker permanenta förändringar i nervbanor och vävnader.

Långvarig smärta kan delas in i regional eller generaliserad, utbredd smärta. Den regionala smärtan är begränsad till ett visst område på kroppen. Oftast kan denna typ av smärta förklaras av en vävnadsskada. När det gäller utbredd smärta betyder det att smärtan finns i större delar av kroppen men förklaras däremot sällan av en vävnadsskada. En vävnadsskadesmärta, eller nociceptiv smärta som det även kallas, är den typ av smärta man känner då en vävnad i kroppen skadas eller håller på att skadas. Begreppet nociceptiv smärta kommer från känselkropparna för smärta, det vill säga smärtreceptorer eller nociceptorer. De finns i huden och i våra inre organ och registrerar smärta. Receptorerna reagerar på värme, cellskador, inflammationer och mekaniskt tryck. Vid en inflammation bildas dessutom ämnen i vävnaden som gör att man får mer ont.

Olika orsaker

I många fall hittar man ingen bakomliggande orsak till långvarig smärta. Trots grundlig utredning finner man inget som förklarar smärtan. Det kan någon gång bero på att man har en skada eller sjukdom som är svår att upptäcka, eller att man har en gammal skada som läkt men där aktiviteten någonstans i smärtsystemet ändå fortsätter. Psykologiska faktorer som oro och ångest kan bidra till att man får ökad smärta som det är svårt att hitta orsaken till.

Men långvarig smärta kan även bero på skador eller sjukdomar i nerver, muskler och leder. Ledsjukdomar såsom artros och ledgångsreumatism ger ofta långvarig och återkommande smärta i lederna. Vid artros till exempel, den vanligaste formen av reumatisk ledsjukdom i Sverige, blir det en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av ledbrosket som leder till bristande funktion i leden. En artrosangripen led är stel och många artrospatienter besväras därmed av smärta.

En annan orsak till långvarig smärta är fibromyalgi, ett kroniskt smärtsyndrom vars grundsymtom är en kronisk, livslång, smärta i kroppen. Även onormal trötthet och tarmproblem är vanliga symtom. Smärtan finns både i vila och i rörelse, men ökar oftast vid ansträngning. Utmärkande för sjukdomen är att smärtan uppträder på olika ställen i kroppen olika dagar. Dessutom kan intensiteten i smärtan också vara olika från dag till dag. För det mesta utgår smärtan ifrån musklerna, men en del har även smärta i lederna.

Nervskador är ett annat exempel på orsak till långvarig smärta. Nervsmärta, eller neurogen smärta, beror på sjukdomar eller skador i nervsystemet. Såväl direkt skada på nerven som tryck på nerven gör att man upplever smärta. Vanligen skiljer man mellan central nervsmärta (då ryggmärg eller hjärna är drabbad) och perifer nervsmärta (orsaken finns i nervsystemet ute i kroppen). Båda formerna av nervsmärta medför känselstörningar och förändrad känsla i bland annat huden. Smärtan kan stråla ut i ett ben eller en arm och ibland drabbas man av smärta i attacker. Diskbråck, ischias, bältros, multipel skleros, diabetes, stroke och tumörer är exempel på tillstånd och sjukdomar då man kan känna nervsmärta.

Benskörhet, osteoporos, är en annan anledning till långvarig smärta. Osteoporos innebär minskad mängd benvävnad och förändringar i benvävnadens hållfasthet. Benvävnaden får mer hålrum och blir tunnare. Det leder till att benet blir skört och kan då brytas lättare. Personer som lider av benskörhet kan drabbas av kotkompression, ett tillstånd då de försvagade kotorna gradvis trycks samman, vilket kan ge svår, långvarig värk och bidra till kutrygg.

Att leva med långvarig smärta

Enligt statistik från SBU lider omkring 20 procent av Sveriges befolkning av långvarig smärta. För en betydande del av de drabbade medför tillståndet ofta ökad förekomst av andra symtom och inskränkningar i det vardagliga livet. Att lida av långvarig smärta innebär inte bara smärta, utan också en allmänt försämrad livskvalitet med sömnstörningar, trötthet och depression. När man har ont över en längre tid blir dessutom kroppens smärtsystem känsligare. Man hamnar med andra ord i en ond cirkel och det gör allt mer ont. Många tvingas även att bli sjukskrivna och får någon form av vård. Långvarig smärta får också sociala och psykologiska konsekvenser. Till exempel kan man känna sig låst i sin situation eller pendla mellan hopp och uppgivenhet.

På senare år har det gjorts flera framsteg inom forskningen inriktad på långvarig smärta. Bland annat har man fått mer kunskap om hur pass utbrett tillståndet är. I början av 2000-talet kom till exempel resultat från en stor undersökning där drygt 46 000 européer i 16 länder tillfrågades. Det visade sig att en femtedel av de tillfrågade led av långvarig smärta. Det har även gjorts framsteg vad gäller diagnostisering. På Akademiska sjukhuset och PET-centrum i Uppsala har forskare studerat möjligheterna att kunna avbilda smärta och nyligen presenterades en metod med PET-kamera som för första gången kunde fånga kronisk smärta på bild. Förhoppningen är att det ska leda till enklare diagnosticering och effektivare behandling. Mer kunskap finns även kring mekanismerna bakom långvarig smärta. Docent Eva Kosek har genom sin forskning bland annat visat hur smärta hos patienter med fibromyalgi utvecklas och vilka faktorer som gör smärtan bestående. Hennes forskning fokuserar inte bara på bakomliggande faktorer utan har också givit ny och viktig kunskap om hur denna folksjukdom kan behandlas.

Behandlingar

Eftersom det finns många typer av smärta med många olika orsaker finns det också många olika behandlingsmetoder. Ingen metod hjälper vid all slags smärta, utan behandlingen måste anpassas till varje enskild persons typ av smärta. De vanligaste läkemedlen för behandling av långvariga smärttillstånd är paracetamol, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID-preparat), antidepressiva, opioider, tramadol och epilepsiläkemedel. Vid artros till exempel är receptfria läkemedel som paracetamol ett vanligt alternativ. Det som dock har bäst effekt för att lindra smärtan vid en sjukdom som artros är enligt Anne Carlsson på Reumatikerförbundet inte smärtstillande.

– Det vi vet idag att när det gäller artros och den smärta som sjukdomen innebär är att fysisk aktivitet är det som är den bästa smärtlindringen, det vill säga anpassad fysisk aktivitet. Det gör att du får tillbaka smörjsystemet och inte kanske ens behöver genomgå operation. Detta finns det evidens på och innefattar artros på både knän och höfter. Detta gäller dock i det tidiga stadiet, det vill säga när sjukdomen har börjat utvecklas. Blir man sämre kan däremot kirurgi behövas.

När det gäller inflammatoriska reumatiska sjukdomar finns flera bra läkemedel, såsom biologiska läkemedel men även preparat framtagna på kemiskt vis, säger Anne Calrsson.

– Forskningen arbetar även med att få mer kunskap om hur de biologiska läkemedlen fungerar, varför en del patienter svarar på dem och andra inte. Det finns t ex en del potenta läkemedel som har fungerat i USA men inte ännu blivit godkända i Sverige. Därför är det viktigt att börja titta på andra behandlingar än de vanliga. De hjälper inte alla och vi ser inte heller lika ut alla vi människor.

Trots den långvariga smärtans omfattning är bristen på effektiva lindrande läkemedel fortfarande stor. Enligt en rapport som kom från SBU för några år sedan (2006) visar att trots anpassad behandling är det många, nästan hälften av alla patienter, som inte får hjälp av de mediciner som finns idag. Så kallad multimodal rehabilitering tycks däremot vara något som hjälper många. Behandlingsprogrammen kombinerar psykologiska, sociala och medicinska åtgärder i ett helhetsperspektiv. Det finns starkt vetenskapligt stöd för att behandlingsprogram som omfattar flera metoder ger bättre resultat än enstaka åtgärder vid långvarig smärta från muskler och skelett. Vetenskapliga studier visar också att kombinerad behandling leder till minskad sjukskrivning och att fler kan återvända till arbetet.

Andra metoder som har visat sig vara effektiva är t ex implanterade ryggmärgsstimulatorer vilka har använts för behandling av långvariga smärttillstånd sedan 1960-talet. Även träning för att förbättra styrka, uthållighet, koordination och stabilisering kan ha positiva effekter på smärta vid långvariga smärttillstånd.

Kunskapen kring smärta har på senare år blivit bättre och området är också något som står högt på Reumatikerförbundets agenda, berättar Anne Carlsson.

– Vi har satsat på smärtforskning under några år genom forskargrupper som har kommit rätt långt. Bland annat har vi fått fördjupad kunskap om vilka mekanismer som triggar igång smärta vad gäller t ex fibromyalgi. Vi har även startat smärtskolor runtom i landet.

Hon lyfter samtidigt fram att detta är ett område som kräver fortsatt mer insatser inom sjukvården för att förhindra utvecklingen av generell smärta.

– När det gäller smärta vet vi idag att när man har ont någonstans måste man få snabb behandling. Går man med obehandlad smärta länge blir den till slut generell. Det måste sättas in insatser med bland annat fysisk aktivitet och vanliga smärtlindringar i ett tidigt skede. Därför är det av stor vikt att hälso- och sjukvården tar de som går med långvarig smärta på allvar.