En akut blodförgiftning tvingade Shahrzad Kiavash att amputera båda benen. Livet efter sjukdomen slungade in henne i en svår depression. Men genom träningen och stödet från familj och vänner tog Shahrzad sig ut ur mörkret och hela vägen till triathlon i Paralympics.
Det var för fem år sen som Shahrzads liv förändrades totalt inom loppet av några timmar. Hon hade, som vanligt, jobbat och varit och tränat. Plötsligt fick hon väldigt ont i magen, hjärtat började slå snabbt och orken tog slut. Hon tog sig hem till lägenheten och ringde efter ambulans. När ambulanspersonalen undersökte henne trodde de först att det handlade om en panikattack. Morgonen därpå fick hon hög feber, svår huvudvärk, svårt att andas och utslag i form av prickar över kroppen. Hon hade drabbats av meningokockinflammation, en akut blodförgiftning, och fördes i ilfart till sjukhus. Hjärta, lungor och njurar höll på att ge upp. Shahrzad hölls nedsövd i respirator i två veckor och när hjärtat slutade slå förberedde sig familjen på att ta avsked.
Räddad av broderns kärlek
Men mirakulöst nog började Shahrzads hjärta att slå igen. När hon vaknade var bakterien borta och organen återhämtade sig, men benvävnaden var förstörd. Hon fick genomgå 40 operationer i ett försök att rädda benen, men till slut kvarstod inget annat alternativ än att amputera.
– Jag hade hoppats in i det sista på att få behålla benen, berättar Shahrzad. Men när röntgen visade att det inte fanns något kvar av dem förstod jag att jag var tvungen att släppa taget.
Efter en tid fick Shahrzad lämna sjukhuset och då kom också den riktiga smällen. Nu skulle hon gå vidare med livet och klara allting själv. Hon insåg att livet aldrig skulle bli som förr och gick in i en depression, så svår att hon ville avsluta livet. Men tanken på att såra sin lillebror stoppade henne.
– När han fick reda på mina planer blev han förkrossad och jag insåg att jag inte kunde utsätta honom för den smärtan. Jag var tvungen att klara det här.
Träningen blev en livlina
Varken psykologbesök eller rehabilitering kändes rätt för Shahrzad. Istället ville hon börja träna igen. Men att komma tillbaka till gymmet var tufft. Alla muskler var svaga och träningen kändes tuff i början. Så småningom fick hon tillbaka styrkan, både fysiskt och psykiskt.
– På sjukhuset stod inget i min makt. Här började jag äntligen få kontroll över livet igen. Träningen blev min livlina.
Hennes nya personliga tränare, Eva-Kajsa, lät henne hela tiden få träna på samma nivå som de andra, något som var väldigt viktigt för Shahrzad. Eva-Kajsa såg snart hennes drivkraft och föreslog att de skulle anmäla hennes till en triathlon. Hennes tro på Shahrzad visade sig vara helt rätt. Tre år efter operationen genomförde hon sin första tävling. På sina nya blades simmade hon 1 500 meter, cyklade fyra mil och sprang en mil. Ett år efter tävlingsdebuten kvalade hon också in till Paralympics i Rio de Janeiro.
En ny vardag
Idag varvar Shahrzad träningen med föreläsningar runt om i landet. Planen är att fortsätta träna triathlon på internationell nivå, genomföra motionslopp och även nå den ultimata drömmen om att få åka till OS i Tokyo igen. Även om det har krävts mycket slit och hårt arbete har inte träningen varit den tuffaste utmaningen, i jämförelse med att skapa en ny vardag med proteserna. Sakta men säkert fick Shahrzad lära sig att gå med dem. Genom att ta ett steg i taget kunde hon dag för dag komma lite längre. Vissa saker kan hon dock inte göra längre.
– Jag kan inte småspringa utan måste gå snabbt. Det är också svårt att gå i trappor och backar. Kroppen och psyket är tack och lov fantastiska på att anpassa sig och till slut hittar man en lösning som fungerar.
Shahrzad vill inte själv se det som att hon lever med ett funktionshinder.
– För mig finns det en negativ klang i det, det känns nästan som ett skällsord. Det signalerar också att man är annorlunda. Men jag ser mig inte själv som det. Jag har proteser på benet, det är allt.
Superkraften inombords
När Shahrzad fick veta att hennes båda ben skulle amputeras skrev hon ner sina tankar: ”Nu när jag inte har benen finns det ingen annan som kan rädda mig, det är bara jag som kan göra jobbet. I am my own superhero.” Hon skrev det i sorg och förtvivlan men när hon såg orden igen något år senare fick de en ny innebörd.
– Jag upprepade dem som ett mantra och till slut började jag tro på dem. Jag är kapabel till att göra det jag bestämmer mig för. Innan allt detta hände var jag ofta rädd för att misslyckas. Nu är jag inte rädd längre utan inser min potential och det är en enorm gåva.
Orden ”I am my own superhero” har hon låtit tatuera på ena överarmen som en ständig påminnelse om vilka superkrafter som bor inom henne och inom oss alla. Kämparglöden tog henne genom den svåraste tiden i hennes liv. Men utan stödet från familj och vänner hade det aldrig gått, berättar hon.
– Hade jag varit ensam skulle jag inte haft en anledning att kämpa vidare. Jag hade turen att vara omgiven av väldigt bra människor som funnits där för mig. De räddade mitt liv.
Foto: Hans Berggren