Annika Östling förlorade synen som barn. Sedan dess har hon levt med ständiga utmaningar i vardagen men hon har också lärt sig att se sin omgivning på andra sätt.

När Annika Östlings mamma var gravid fick hon toxoplasmos, en infektion som kan påverka fostret, bland annat ögonutvecklingen. Till en början såg Annika bara med ett, ganska så dåligt öga. I elvaårsåldern drabbades hon av näthinneavlossning och den operation som genomfördes resulterade i att synen till slut försvann helt.

– Efter operationen fick jag möta en ny verklighet. Men mina föräldrar hjälpte mig att hantera den. Jag har aldrig betraktat mig som ett offer utan varit envis och fokuserad på att lösa saker, säger hon.

Många tvingas till passivt liv

Omkring 100 000 personer i Sverige uppskattas ha en synnedsättning och behöver stöd eller hjälp från någon av landets syncentraler. För många av dem kantas livet och vardagen av ständiga utmaningar som att ta del av visuell information via till exempel tv, tidningar och skyltar. Det leder även till orienteringshandikapp, det blir besvärligare att röra sig i olika miljöer på egen hand, men också till sociala handikapp. Det kan vara svårt att se andras kroppsmimik eller läsa på läppar i bullriga miljöer. Ofta får detta dessutom utslag inom andra områden som att vara delaktig på arbetsmarknaden och ta del av viktig samhällsinformation. Inte minst har det en stor inverkan på hälsan. Förutom att flera av de som lever med synnedsättning redan lider av besvär med värk, trötthet och stress, tvingas många till ett mer passivt liv.

– Det blir svårare att vara med i idrotts- och hälsoaktiviteter, vilket gör att hälsan försämras ytterligare, berättar Mikael Ståhl, utredare på Synskadades Riksförbund.

Svårt att ta sig runt

Sedan tonåren har Annika haft olika hjälpmedel i vardagen. Förutom ledarhund använder hon sig av den vita käppen för att ta sig runt. I många år har hon även fått ledsagarservice. Men för två år sedan blev det indraget och nu får Annika förlita sig på hjälp från familj och vänner, och desto oftare förflytta sig på egen hand.

– Jag undviker att åka buss, det tar på krafterna att vara på helspänn och fråga andra resenärer om varenda hållplats. Tack vare min mans flexibla arbetstider och bekanta kan jag få skjuts. Tyvärr är det många som inte har den möjligheten och istället blir de ännu mer isolerade.

Tekniken haltar efter

Den tekniska utvecklingen har till stor del förbättrat hjälpmedlen för synskadade. Idag finns det till exempel termometrar och personvågar som talar, smarta mobiler med inbyggt tal och anpassade datorer med skärmläsningsprogram. Men tekniken är tyvärr också ett område där det ofta släpar efter.

– När du får datorbaserade hjälpmedel beviljat kan du sedan bli sittande med samma programvara i tio-tjugo år. Dessutom behövs det support och kunskap för att använda programvaran fullt ut, vilket inte alltid finns på kommunen, förklarar Mikael Ståhl.

Utvecklat andra sätt att se

Livet utan syn har gjort att Annika har tvingats skärpa de andra sinnena. Genom att använda sig av hörseln, känseln och känna av energinivåerna kan hon läsa av människor bättre och skillnader i sociala sammanhang. Den dagliga kontakten med djuren hemma har hjälpt henne att utveckla andra sätt att kommunicera och se sin omgivning.

– Djuren lär sig snabbt hur de ska prata med mig. De lägger upp en tass i knät och jag känner av deras intensiva blick. Kontakten med dem berikar och utmanar mig i vardagen.

Foto: Synskadades Riksförbund